what doesn't kill you makes you stronger

Annons

I love u and miss u

Att döpa sitt barn efter någon som betytt mycket? Jaa, det kan jag tänka mig att göra. Juni alternativt Wanda – efter min farmor.

1 månad innan min födelsedag gick hon bort. Men jag hade tur, jag fick spendera mer tid med henne under sommaren än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag fick träffa henne flera gånger om och verkligen uppleva hennes vardag. Nog märkte man att det inte var länge kvar innan hon skulle säga hejdå till oss – tills vidare – men trots det klagade hon ALDRIG. Aldrig fick man höra några klagomål på hur ont hon hade eller hur svårt det var utan det var bara att göra sitt bästa.

Det är något jag kommer att ta med mig – att man inte kan påverka situationen mer än att göra det bästa av den.

Idag hade vi ”minnesstund” för henne. Vi åt mintslices och pratade om minne, vi kollade i fotoalbum och lyssnade på låtar som spelades på hennes begravning. En dag att minnas, trots att jag varje dag minns henne. I det någon säger, i det jag säger, i det någon gör, i det jag gör eller i det jag ser påminns jag av henne – varje dag. Hon finns här med mig och jag känner att hon är stolt över mig, att hon är glad över att jag inte låter sorgen ta över. Jag tänker på henne och vill göra henne stolt, speciellt nu när hon ser allt jag gör. Jag saknar dig, Farmor Wanda, och kommer aldrig glömma vem du är så länge jag lever. Du finns med mig i mina andetag och i mitt hjärta <3

20150704_142605

 

 

20150703_111040

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Can you survive the pain?

En dag hemma. Det har vart riktigt skönt och jag har bara slappat. Ägnade kanske 10 minuter åt att plugga och resten av tiden till att försöka bli frisk. Försökt att inte stressa och bara låtit kroppen återhämta sig och försöka skaka loss den här förkylningen, vilket jag tror har funkat. Jag kan svälja igen utan att det gör ont, nu är det bara tröttheten och huvudvärken som måste bort och det ska jag jobba på inatt.

Huvudvärk – en gång i tiden tyckte jag nog att det var den jobbigaste smärtan av dem alla men idag tror jag att det är den mest ”överlevnadsbara”. Det går som att överleva smärtan – att kämpa sig igenom den. Magsmärtor å andra sidan är inte att leka med – när man mår illa och inte kan stå upp rakt… Det måste nog ta priset över värsta smärtan (undantag mensvärk, då det går att andas sig igenom).

20150619_144502

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Oj, snart jul och jag har inte skrivit här på väldigt länge. Men jag kände att jag behövde göra det nu. Just nu sitter jag och väntar på att bli hämtad för att sedan åka iväg på min allra första thanksgiving-middag. Som vi även ska basta efter (Y). Anledningen till det här inlägget är rätt simpel. Jag har under det här året upplevt mycket. Jag har varit på Europaresa med en av de bästa klasserna, rest runt i Australien, träffat min farmor för sista gången, börjat universitetet och även haft många nedgångar.

Satt och kollade igenom europaresa scrapbooken jag gjort men också fotoalbumet min familj gav mig på min 18-årsdag. En tanke följde som en röd tråd under hela den tiden; Vilka människor det finns, och vad lycklig lottad jag är som har fått uppleva allt det och lärt känna så många underbara människor.

Om jag skulle skriva upp alla namn på personer som jag lärt känna under åren och som betyder något för mig skulle jag nog sitta här hela natten – och det har jag tyvärr inte tid och heller inte ork till. Men dessa människor skulle vara värda det. De skulle vara värda att få höra vilka underbara personer de är och att de har gjort en skillnad i mitt liv. Visst, jag har inte alla gånger mått bra och heller inte vart på min bästa sida men trots det har många av dem funnits där och gjort mig till den jag är idag.

Det är tråkigt att det inte är fysiskt möjligt för mig att hålla kontakten med alla dem än idag men vad jag kan göra är att skänka dem alla en extra tanke idag – lagom till thanksgiving.

Med det här inlägget ville jag påminna mig själv om vilken tur jag har haft och hur lyckligt lottad jag är över att ha haft det livet jag haft!

//Em

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

The beginning of a new life

Start är den första veckan på universitetet över. Det har verkligen varit blandade känslor kring starten, en del av mig känner att jag kanske är lite för trött för att orka med att plugga 3 år till utan paus och den andra delen av mig känner att jag ska göra det här och att det är intressant samt roligt!

Utbildningen i sig verkar jättebra, det är verkligen saker som intresserar mig och som jag vill göra! Kommer jag bara förbi de första kurserna, alltså 10 veckor framöver så kommer det vara kännas bra, Nu består kurserna av vetenskapliga grundsaker, som hur man labbar, säkerhet, hur man skriver rapporter osv. Men framöver blir det roligt, det blir fysiologi, medicinkurser samt många roliga och intressanta labbar. 

Det känns som det kommer gå bra, jag känner däremot redan nu att jag är trött. En såndär jobbig trötthet, en sån som gör att jag blir nervös. Jag vet med mig att jag har en tendens att oroa mig över onödiga saker, saker som man egentligen inte kan påverka… Jag kommer klara det här men måste verkligen se till att jag inte överanstränger mig i onödan och gör saker som tar mer energi än vad det i slutändan kommer att ge. 

Annars då? Glömsk är jag också, känner att jag aldrig tidigare har varit så förvirrad och haft så svårt att koncentrera mig men har läst att det är vanliga symptom efter att varit utmattad. Vi får helt enkelt fortsätta att ta det steg för steg! Kan även vara eftersom det är en hel del annat som snurrar runt i huvudet just nu.

Till helgen kommer jag i alla fall att åka hem igen, eftersom jag och min förvirrade hjärna glömde lite saker. Hoppas på att kunna gå ut och gå lite då också men annars så blir det att läsa en hel del litteratur till helgen för att sedan kunna förbereda mig inför basgrupptillfällena på måndag! 

Trevlig helg!

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

It’s been to long…

Nu var det verkligen ett bra tag sedan jag skrev någonting här. Varken tid, energi eller ork fanns för bloggen när jag bodde i Bollnäs. Det var för mycket att göra på dagarna. Jag kom vanligtvis inte hem förrän vid 20 på kvällen och då fanns inte tid till mycket mer än att äta middag och möjligtvis träna. 

Men nu hoppas jag finna tid till den igen! Någonting jag verkligen skulle uppskatta att kunna göra senare i livet är att kunna gå tillbaka i arkiv och se vad jag gjorde förr. Hur min vardag såg ut förr och vad jag har genomgått. 

Sommaren 2015 har varit alldeles underbar! Jag har:

  • Tagit studenten
  • Åkt på studentresa i Europa. 
  • Åkt till Lysekil.
  • Gått upp i vikt.
  • Fått träffa nya människor; Naomi, Marisa, Stella, Remi, Tony m.fl. 
  • Upplevt Australien. Darwin, Kakadu, Sydney, Crescent, SWR, Brisbane, Fraiser, Sunshine coast, Gold coast, surfer’s, Melbourne m.m.
  • Kommit in på universitetet och fixat boende.

Det är en bråkdel av det jag hunnit med men någonting som verkligen gör mig varm i hjärtat idag är att jag fick 2 månader att spendera med min älskade farmor. Jag pratade med henne nästan varje dag under dessa två månader, jag fick skratta med henne och verkligen lära känna henne! Vi gjorde saker tillsammans och jag fick uppleva många ”first times” med henne. Det gör mig så glad att jag har fått minnen för livet med henne, att jag kan kolla på en bok och tänka på farmor. Sen jag kom tillbaka till Sverige har någonting varje dag påmint mig om henne och det gör mig glad, för nu är det inte ens en vecka sedan hon dog. Det var 3 veckor på dagen efter att jag fick säga hejdå till henne som hon dog. 3 veckor sedan jag hörde henne säga ”take care of my granddaughter now and make sure she makes it back home to sweden” till chauffören som skulle ta mig till Sydney airport. Det var sista gången jag fick höra henne prata. Det var sista dagen jag fick krama om henne och det var sista gången jag fick se henne. Det gör ont att säga det. Själv vet jag inte hur länge det kommer ta innan jag faktiskt inser att jag inte kommer kunna krama om henne igen, prata med henne igen, lyssna på hennes starka åsikter som man inte alla gånger höll med om. Men trots detta älskar jag henne och trots detta är jag glad att hon får träffa farfar igen. Jag är glad att hon fick dö på det sättet hon ville. Under min resa i Australien sa hon många gånger att hon aldrig, aldrig ville vara en gamling på sjukhuset och det slapp hon i alla fall. Jag kommer minnas min farmor som en kämpe, en person som aldrig klagade på någonting och vare sig hon ville det eller inte; en enorm förebild för MÅNGA kvinnor i världen! heart

Jag kommer imorgon att börja min första dag på universitetet. Det kommer inte att börja på samma sätt som jag tänkt mig men för farmors skull kommer jag gå in med huvudet höjd och vara stolt över vad jag lyckats åstadkomma hittills! 

Nu avrundar jag det här inlägget och hoppas på att jag kommer kunna ha mer tid till att skriva här än vad jag hade i våras.

//Emilia

 20150703_10571020150707_10173120150703_111045

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats